är det nu man bara ska falla ner och inte stiga upp igen
så känner jag fan just nu, livet suger mer och mer för varje steg jag tar. men det ät sånt man får ta, vi får väl hoppas att det snart vänder, att trappan upp till all glädje och hopp dyker upp framför mina fötter så att jag kan sakta börja gå upp för den eller springa det fortaste jag kan, vill iallafall inte stå på plan yta längre, vill upp bland alla rosa moln och bara drömma om mina perfekta dagar och sen bara hoppas på att det inte förblir en dröm.
Kommentarer
Trackback
